Jag adopterade en häst som var i nöd. Han var spinkig, oren och verkligen ful. Jag cyklade förbi och såg honom stå ensam på paddockön. När han såg mig travade han lätt fram till mig. Det var en större hage med fler hästar i och så stod han där ensam. Han var så smal så att man kunde se hans revben. Jag kom överens med kvinnan Dorith att ta hand om honom i antal veckor.
Efter ett tag så såg man en förendring på honom, inte spinkig, luktar häst istället för lera och mycket finare. Jag var väldigt stålt över honom. Man kunde säga att han var min foderhäst fast än jag bara skrittat runt på honom utan sadel. Dorith och de andra på gården brydde sig verkligen inte om honom, som att han vore luft. Efter cirka 8 veckor så bestämde jag mig för att köpa honom. När jag sa det till dorith fattade hon att han är en riktig fin häst, då ska hon verka älska honom jätte mycket och jag fick ett högt pris. Jag kunde verkligen inte avstå. Jag liksom drogs till honom. Doriths son, hade lektioner för olika grupper och när de gick förbi hans hage och skratta åt honom fick jag sånt sug av arghet!
Idag har jag köpt honom och försöker skola honom till en terräng häst. Han har talang och det märks att han var en ridkolehäst en gång itiden.
Han hade inget namn, de kallade honom för fulingen men eftersom att jag köpte honom på alla hjärtansdag så får han heta valentin.
Kommentera